VanillaMilkshake - "fluffig och god"

Det här är en berättelse om en tjej som var på sin första Dj-spelning på F12 i stockholm.
Det var en söndag och hon skulle jobba dagen efter men det här var viktiga grejer så hon följde med i alla fall.
Iklädd i en lagom snobbig kjol och klackar gick hon med sin pojkvän hand i hand till F12 terassen. Hon hade fått relativt stora förväntningar eftersom hon visste att det nog inte fanns något viktigare i världen för hennes pojkvän än att komma in på det här stället för att få se ingen mindre än Eric Prydz (eller Pryda som han också kallas). Om hon skulle snubblat och brutit benet eller nåt så skulle hon förmodligen få åka till sjukan själv. Så viktigt var det.
Det fanns en viss oro och stress i luften på vägen dit. Det var ju trots allt 23 som åldersgräns och de stod heller inte med på gästlistan. Hon var endast 18 år gammal och han var 20. Men tidiga som det var stod de först i kön och det var inga större problem att komma in även om det var nära att vakten tvekade lite.
Äntligen. All denna oro för att inte komma in var nu som bortblåst och vi kunde slappna av för att ta en öl. Nu skulle de vänta på alla hans kompisar som också var galna i house.
Mer och mer folk strömmade in och ju mer hon såg sig omkring så kände hon att hon inte riktigt passade in, indierockare som hon var. Här var det nog 95% brats (eller folk som ville/trodde sig vara brats) och resten utgjorde bara vanlig folkmassa. Men hon var med på noterna i alla fall, hon hade ju trots allt sin J. Lindeberg- kjol så rent klädmässigt så passade hon in.

Först var det nån mindre känd snubbe som spela, alla drack fina drinkar och minglade runt. Hennes pojkvän och framförallt hennes pojkväns polare verkade känna alla så det var många hon fick hälsa på. Trevligt är väl ett bra ord för att besrkiva det hela.
Det började skymma och snart var det dags för Pryda. Man kände vibbarna i luften och plötsligt kom han. Jubel, visslingar och mer jubel och pryda hade nån sorts magi som fick alla att bete sig mer eller mindre galna.
De hade placerat sig längst fram. Såg bäst, hörde bäst, stod bäst. House-beat klingade i hennes öron. Musik som hon inte alltid lyssna på men som gjorde henne på bra festhumör.

Och Fest Var Det.

Inte kunde hon tro att det skulle bli ett sådant hysteri. Det var som att vara på en rockkonsert fast där de riktiga instrumenten ersattes av Dj-prylar. Folk knuffades och gjorde allt för att komma fram. Det var trångt, varmt och svettigt men ändå en häftig känsla att stå där allra längst fram. När hon stod där kunde hon inte bestämma sig om det var bra eller inte. Det var på ett sätt coolt men folket var egentligen ganska töntiga (95 % brats varav kanske en 85% som gjorde allt för att vara brats säger ganska mycket). Musiken började hon gilla allt mer men ändå lite överdrivet  när hon efter en kvart hör att det fortfarande är samma låt. Men att låtarna är långa i House är ju inte direkt någon nyhet.
Efter dryga två timmar där framme höll hon allvarligt på att svimma av värmeslag. Hon och en annan kompis flickvän  backade några steg bakåt till baren för att hämta vatten. Kompisens flickvän mådde inte heller så bra. Det slutade med att hon spydde av värmeslag i papperskorgen vid baren. De var tvugna att att gå ner en stund där det inte var lika mycket folk och heller inte lika varmt. Efter att de hade gått ner  fanns det ingen chans att de skulle komma upp för den där trappan igen där Pryds spelade. Det var en enorm folkmassa som försökte ta sig upp men där stod vakterna och försökte hålla nån slags ordning i kaoset.
Det var inte mycket att göra men de nöjde sig med att vara där nere, de hörde ju i alla fall och det var skönt att vila öronen lite. Vi väntade två timmar på att spelningen skulle vara klar så vi skulle träffa våra pojkvänner igen.
Under den tiden hann de  hjälpa en finsk tjej som hade tappat bort sin pojkvän, bli bjudna på efterfest av en bimbo med jättetuttar och bli uppraggade av en äcklig snubbe som envisades med att inte lämna dem ifred men när de sa att de skulle hämta vakten så gick han.